Lucy

Bluenosers Quay Maple ”Lucy”  har, som Sveriges första Tollare, blivit examinerad servicehund. Hon och matte Sandra Björkbacka är ett helt otroligt team! Nedanstående artikel som publicerats i Tollaren nr.4 2012, är skriven av Sandra och jag har hennes tillåtelse att lägga ut den i sin helhet på vår hemsida. Stort tack Sandra!

Bluenosers Quay Maple ”Lucy”, snart 4 år, har efter en lång tids träning lyckats ta sin servicehundsexamen genom Svenska service- och signalhundsförbundet. Jag som har förmånen att vara hennes matte och förare heter Sandra och är 26 år gammal. Jag har en cp-skada sedan födseln som innebär att jag är rullstolsburen och i behov av assistans.

Jag har drömt om en egen hund sedan jag var väldigt liten, Golden Retriever var drömrasen från början. Och när jag fick veta att det fanns något som hette servicehund ville jag naturligtvis att min hund också skulle bli det.  När jag var runt 11 år råkade jag läsa en artikel i Hundsport om en ras som hette Nova Scotia Duck Tolling Retriever.  Det sa bara klick. Det var den finaste hunden jag någonsin sett. Jag bestämde mig för att försöka ta reda på så mycket som möjligt om rasen. Var Tollaren rätt ras för mig?   

På grund av att Tollaren är en mycket aktiv ras så är det många som har avrått mig från att välja just den rasen. Jag tyckte däremot att eftersom min hund skulle få arbeta dagligen verkade en aktiv hund vara ett bra val. Att Tollaren dessutom är en apportör var ytterligare ett plus.

För fem år sedan var det äntligen dags att köpa hund. Trots att jag innerst inne redan visste vilken ras jag ville ha så var jag ju tvungen att utforska andra alternativ. Jag hörde av mig till flera uppfödare av olika raser, men utan mycket napp. Har man ingen erfarenhet av funktionshinder så är det ganska svårt att förstå vad det innebär för en hund att hamna hos en funktionsnedsatt ägare. Som tur var fick jag kontakt med en kennel som var positivt inställda och villiga att ge mig en chans. Och det råkade vara just en tollarkennel! Lyckan var gjord. I mars 2009 fick jag äntligen hämta hem min efterlängtade Lucy.

När Lucy var 1 år anlitade jag en hundinstruktör för att få hjälp med vissa saker som jag hade lite svårt att träna in själv. Bland annat få henne att förstå att ett nej är ett nej, och acceptera det. Det var trotts allt min första hund någonsin, och eftersom jag bara kan använda rösten, ena armen och dessutom är sittande i rullstol när jag tränar Lucy så går det inte alltid att göra exakt som man vanligtvis gör när man lär in ett kommando. Man får försöka komma på egna lösningar helt enkelt, och då kan det vara skönt att ha någon att ”bolla” idéer med. Jag hade den enorma turen att ta privatlektioner för Johan Andersson från Fria Hundar. Det var det absolut bästa som kunde hända! Johan gav mig verktygen, så jag kunde träna Lucy till att bli den fantastiska hund hon är idag. Jag är otroligt tacksam!

 

Den 7e juni 2010 var en stor dag för Lucy och mig. Då var det nämligen dags att ta det första steget mot att bli ett servicehundekipage, om man inte räknar när Lucy blev friröntgad, vi skulle genomgå Svenska service- och signalhundsförbundets lämplighetstest. Det gör man för att kunna avgöra om hunden är tillräkligt stabil, rent mentalt, för att genomföra utbildningen. Testet liknar ett MH, det gick jättebra och vi blev godkända. Nu var det bara att åka hem och förbereda sig inför inprovningen som skulle vara i oktober samma år.

 Syftet med inprovningen är att utbilda oss hundägare i hur vi ska utbilda våra hundar, och informera om vad det innebär att ha en hund i tjänst. Självklart tittar man noga på lydnaden hos hunden, och hur den klarar passivitet och så vidare. Att hund och förare fungerar bra tillsammans är förstås också väldigt viktigt.

Lucy tog sig galant igenom alla moment, till mattes stora lättnad, och därmed fick vi påbörja vår utbildning. Jag blev tilldelad en instruktör från förbundet att träna med och har förutom det också gått en tvådagars förarutbildning. Dessutom har jag valt att fortsätta träna för Johan under utbildningstiden eftersom han är fullständigt outstanding när det gäller individanpassning, plus att han faktiskt har varit med från start och är den som vet bäst hur jag och Lucy fungerar.

 

I slutet på september 2012 var det äntligen dags för examen, jag har nog aldrig varit så nervös som när jag satt och väntade på beskedet om vi blivit godkända eller inte. Lucy hade skött sig jättebra under hela helgen och gjort allt precis som hon skulle, men man vet ju aldrig… 

Jag oroade mig dock i onödan. Lucy fick godkänt på alla moment och jag fick äntligen lämna in det röda täcket som hon haft under utbildningen och sätta på henne det gula tjänstetäcket som hon ska ha fram till att hon pensioneras. Vilken lycka! Vi var äntligen i mål. Som en av mina assister brukar säga, så kunde jag valt en Volvo (läs Labrador, Golden) men jag valde en Ferrari (liten, röd med stor motor). Den är lite svårare att lära sig köra, men när man väl har hittat rätt balans mellan gas och broms så är den fantastisk!        

Det går inte att beskriva hur mycket Lucy betyder för mig, både som hjälp och som vän. Visst, det är jätteskönt att inte behöva ropa på hjälp för varje liten grej som händer, till exempel om jag tappar något på golvet eller marken. Det känns väldigt tryggt att veta att hon finns där och kan hämta hjälp om jag behöver det, men hon hjälper mig på så många andra sätt också. Hon gör det lättare för mig att träffa andra människor, jag märker jättestor skillnad på folks bemötande gentemot mig beroende på om Lucy är med mig eller inte. När hon är med så förstår de flesta att jag måste vara hyfsat smart om jag klarar att ha hund, är hon däremot inte med så utgår många ifrån att jag är utvecklingsstörd. Lucy innebär livskvalité, namnet Lucy betyder ”ljus” och det är det hon är för mig. Tack Ingrid och Jan-Erik för att ni gav mig förtroendet att bli Lucys matte!  

 

                 / Sandra och Servicetollaren Lucy